Berätta om dig och ditt konstnärskap!
Anna Brag heter jag. Jag gick på konstakademin i Oslo fram till 1992. Sedan dess har jag varit
verksam som konstnär. Under en period på 12 år undervisade jag på Malmö Universitet i rumslig
gestaltning. Det var ungefär från när jag fick barn och tills mitt barn blev 14 år, när hon blev mer
självständig. Så jag sa upp mig därifrån för två år sedan och började jobba med konsten på heltid. Nu gör jag offentliga uppdrag, ställer ut och har börjat måla igen, vilket jag inte gjorde under en längre tid, men jag har tecknat hela tiden. Just nu har jag en utställning på Palma med målningar, och en på Kristianstad Konsthall som heter “Häst” tillsammans med Gertrud Alfredsson.
Jag är ju utbildad i slutet av 80-talet/början av 90-talet och jag har funderat mycket på vad det innebär. Jag kom in i konsten av lust och skaparglädje som de allra flesta, och var väldigt inspirerad av dadaismen, leken och konceptkonsten. Men 90-talet var en begränsande tid, det var mycket som var förbjudet. Det är jättebra att ifrågasätta och problematisera, det tycker jag fortfarande, men nu känner jag att tiden är mycket mer positivt laddad, det finns en mycket större öppenhet och större diversitet i konsten, man kan både måla och tänka samtidigt. Jag jobbar mycket konceptuellt fortfarande, men kan också uttrycka mig inom de traditionella teknikerna. Jag skulle vilja säga att själv har jag en enorm nytändning på konst och en ny lust och tycker att det är jättehärligt.
Du uttrycker ju dig genom flera olika medium. Kan du berätta lite om hur du förhåller dig till
de olika medierna?
Det är egentligen helt konceptuellt. Jag upplever mig själv som en platsspecifik konstnär, jag är
intresserad av rummet och platsen och sedan är jag intresserad av det vardagliga. Det är det jag tittar på. Det har jag alltid gjort, man kan säg att temat för det jag gjort alltid har varit det samma, men sedan tar det sig uttryck på olika sätt. Just nu är jag här hemma och jobbar och då tyckte jag det var kul att bygga upp mitt Annatopiska palats här, som då är mitt hus, och utgå ifrån det. Sedan kan det gå åt vilket håll som helst. Jag har jobbat med animationer också och man kan väl tänka sig att varje idé också har sitt material och sitt uttryckssätt. Gör jag ett verk åt en skola, ja då kan man inte göra en papp-modell, då måste man kanske göra någonting i material som fungerar där som till exempel mosaik. Så jag försöker håller mig öppen, jag vill inte låsa mig till något material samtidigt som jag är väldigt glad att jag öppnat dörren till måleriet igen för mig själv.
MOS handlar ju mycket om just platsen där du skapar, din ateljé, vad betyder det för dig att ha den här platsen för ditt konstnärskap?
Den här ateljen? Ja! Den är ju ett del av mitt hem, och eftersom jag i konsten jobbar med min vardag och mina nära rum så är det väldigt, väldigt skönt att jobba hemma. Jag har aldrig haft något behov av att “gå till jobbet”, snarare tvärtom: jag älskar att jobba hemma. Vi köpte det här huset för 6 år sedan och då var jag på jakt efter ett hus som jag kunde jobba i, för innan hade jag en liten lägenhet och en stor ateljé och det blev väldigt besvärligt, speciellt då när jag hade ett yngre barn. Nu när jag har mitt jobb hemma så kan jag ju bara jobba på, till exempel jobba på kvällen, vilket är svårare med en ateljé på annan plats.
Hur ser du på att arbeta med lust i skapandet?
Det är intressant med lusten, jag har tänkt på det. När jag på 90-talet gjorde väldigt mycket
utställningar och for runt och ställde ut hela tiden, blev jag till slut jättetrött och kände att det här var ett otroligt ansträngande yrke. Speciellt eftersom jag inte fick betalt, utan fick hoppas på stipendium. Då var min tanke att man kan vara konstnär på olika sätt, och man kanske inte kan vara konstnär på samma sätt hela livet. Det kanske går i vågrörelser, ett tag så är man väldigt intensiv och på topp vad gäller lust och skapande och sen är det helt okej att man går ner lite och jobbar på något annat sätt. För mig har det varit viktigt att acceptera det här. Det behöver inte vara fullt ös och mycket utställningar, man får hämta andan och fokusera olika intensivt på konsten. På så sätt kan man hitta sitt intresseområde och sedan, beroende på var man är i livet, så kan man se på det från olika håll och nya perspektiv.
Det känns som att “rummet” verkligen är i centrum i din konst, vad betyder rummet som koncept för dig?
Från början var det ett svar på frågan: “Var är jag?”. Ja, men då får jag ju se mig omkring! Och det
började nog med det här interiörtecknandet på 90-talet, det var ju mycket en identitetsfråga, vem är jag? Var är jag? Och vad gör jag här? Då gjorde jag flera olika projekt där jag tecknade allt jag hade runt mig, jag gjorde en bok som hette “ Incognito” 1995. Det är konturteckningar av allt som fanns i mitt hem då, det var en liten lägenhet. Så man kan säga att det var där det började. Eller egentligen började det tidigare på konstskolan i Oslo, för där gjorde jag en utställning där jag stämplade “ingen vet att jag är här” över hela väggarna. Men “ Incognito” är också tidig och central, och det verket gjorde jag i Berlin då jag flyttade in hos en tjej som jag aldrig hade träffat. Jag var intresserad av vad som händer med mig som person, när jag dimper ner i ett rum som saknar sin huvudperson, och jag saknar min miljö. Jag ville inte att hon skulle plocka undan någonting utan jag satte mig ner med penna och papper och började teckna och det blev 73 ark, en kartläggning. Det var då jag började göra de här interiörteckningarna och sedan har jag inte kunnat sluta.
Du har ju arbetat med denna typ av teckningar under en lång tid, hur har ditt konstnärskap utvecklats?
När jag var yngre så var jag lite mer vilse, men det är jag inte nu, nu är konsten mer lekfull. Jag är inte så strikt längre som jag var då. Jag har jobbat med teckningarna på väggar i rummen, så att man går in i ett rum som är ett annat rum, eller som kanske är tre andra ihoptryckta rum. Utöver det har jag också gjort animerad film som leker med konceptet. På senare tid har jag börjat jobba med färg igen, jag lägger olika rum ovanpå varandra, ur olika perspektiv, men jag bär med mig bilden. Jag är helt enkelt inte så strikt som jag varit, då var poesin och fantasin lite mer bakomliggande. Nu kan jag bryta av och lägga in möjligheter som inte syns.
Mycket av din konst känns väldigt lekfull! Hur spelar färger in i det?
Det är en jätteintressant fråga, för jag har jobbat i svartvitt med teckningar länge. Däremot har jag
jobbat med färg hela tiden i mosaiken, så det var väldigt skönt att låta det mötas. Men jag betraktar
ändå mina målningar som teckningsmåleri. Min utbildning under 90-talet påverkade mig så pass
mycket. Jag har nyligen färdigställt ett offentligt verk till en skola i Ljungby, de hade tema
“berättande” och länkade olika sagor till mig. Då gjorde jag ett verk med titeln “Den annagramatiska älgen” . Verket skulle vara i mosaik så jag funderade kring hur jag ville skapa mitt verk, jag var inte så sugen på att göra en älg i mosaik rent bokstavligt. Så jag gjorde olika bilder på papper där jag klottade ut färg: jag gjorde en älg, en sjö och en solnedgång, och massa olika färger. Sedan vek jag ihop dem och översatte resultatet till mosaik. Jag gjorde tio av dessa “skisser” och sedan valde jag en som jag tyckte om. Jag tycker det är underbart roligt med färg. Jag älskar färg, och jag tycker det är snålt av mig att inte ha använt så mycket färg förr, men nu är det dags!
Vilket är det roligaste konstprojektet eller verket du gjort?
Det var kanske att resa jorden runt i ett halvår, som jag gjorde som ett konstprojekt, tillsammans med min dotters pappa som är fotograf. Det gjorde vi vid millennieskiftet, vi gick interaktiva medier på DI och gjorde vårt avslutningsprojekt tillsammans. Det var en virtuell jordenrunt resa – detta var våren 1998 och man hade precis börjat prata om virtual reality, det var det som låg på allas läppar. Vi surfade jorden runt helt enkelt, och försökte se vad vi kunde göra via internet. Vi insåg att internet, på den tiden, var väldigt lokalt, så vi försökte få tag på folk och efterlyste väldigt många nya funktioner som finns nu. Frågan är om det ens hade varit intressant att göra det nu, men då var det väldigt pionjärt. I slutändan blev det en installation som vi visade på kulturhuset i Stockholm med video och foto – en tre timmar lång videoinstallation på tre skärmar som var en slags resa med intervjuer om reality och vardagen. Det var nog ett av de roligaste, sedan är jag lycklig över att måla nu, jag tycker att det är otroligt roligt. Jag kan nog säga att just nu är jag väldigt lycklig i mitt konstnärskap.
Om det inte fanns några begränsningar, vilket skulle vara ditt drömverk eller projekt att skapa?
Hmm… det skulle nog vara att bygga en stad, en fantastisk stad! Det skulle vara underbart! Jag har
alltid tänkt att ett torg vore roligt att få göra, men en stad! Annatopia på riktigt! Det skulle inte vara några tråkiga hus då, jag skulle vilja ändra rätt mycket på strukturen. För det första föreställer jag mig en stad utan bilar och då kanske inte gatorna behöver vara anpassade utefter det. Istället för asfalt kunde gatorna vara gjorda i lapis lazuli – blåa vägar! Jag tänker mig att den ska vara fantastisk, så tänker jag gärna om mina verk. Jag vill att det ska bli fantastiskt, så fantastiskt som jag förmår.